Feedback, för att bli bättre

Jag tror vi alla vill bli bättre, och ett väldigt bra sätt att bli det är att be om feedback, och ta till sig den (förhoppningsvis konstruktiva) kritik man får. Personligen förespråkar jag feedback i alla steg, från låtskrivande, arrangemang och ända till mastern. Men feedback är ett tveeggat svärd, som man måste vara försiktig med.

För det första gäller det att du ber om feedback från någon som faktiskt kommer ge dig ärlig kritik. Du vinner inget på att fråga någon som alltid tycker att allt du gör är bra (typ din mamma). Du vinner heller inget på att fråga någon som alltid är negativ. Någon som är ärlig och konstruktiv i sin kritik är det absolut bästa.

Det gäller också att du har integritet nog att kunna avgöra när kritiken faktiskt är befogad och kommer hjälpa din musik framåt, och när det helt enkelt är en smaksak och du inte tycker att det passar din musik. Trots allt är det ditt konstnärliga uttryck som är det viktiga, det får inte försvinna på grund av någon annans åsikter. Tänk hur tokigt det hade kunnat bli om någon hade fått Eddie Meduza att skriva rumsrena texter, eller Per Gessle att sluta nödrimma.

Om den som ger feedback pratar samma språk som du, dvs är musiker/ljudtekniker själv, kan det underlätta kommunikationen väldigt mycket. Kom ihåg att det sällan är andra musiker eller ljudtekniker som är målgruppen, och din målgrupp kanske lyssnar på ett helt annat sätt.

Och det är bra om den som ger feedback förstår visionen, för annars kan det lätt beskrivas som att ”Led Zeppelin är ett uselt pop-band”.